Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Varje dag vaknar hundratals barn i Sverige med magont för att de måste gå till skolan, där de utsätts för sparkar, slag, utfrysning eller elaka kommentarer. Jävliga sms eller mejl. 45 000 elever säger att de mobbas och trakasseras. Förra året fördubblades anmälningarna i skolan, men majoriteten anmäler inte. Det visar ny statistik från barn- och elevombudsmannen. De allra flesta av de 1 107 anmälningarna handlar om elever som mobbar andra elever. Men 500 av dem handlar om skolpersonal som kränker elever.
Många vuxna blundar också för att barn och ungdomar utsätts för mobbning. En del lärare vill inte höra talas om det, medan andra inte vet hur de ska ta tag i problemet. Det är svagt. Var och en har ett ansvar att hitta en lösning. Att prata med eleverna och deras föräldrar. Den som inte klarar av att göra det borde heller inte vara lärare. Alla som känner till att mobbning förekommer har ett ansvar att sätta ner foten, istället för att stå och se på och tänka att det är ”någon annans ansvar”.
Till alla er som gör det vill jag bara säga: Att tiga är också att vara medspelare.
Shekarabi och Anna Johansson berättar om rapporten. Shekarabi talar om vikten av att se till samhällsproblemen och komma med lösningar. För S gäller det att positionera sig i förhållande till de uppgifter som pockar på att lösas, som bostadsbrist, dålig infrastruktur, undermåligt skolväsende, brister i äldreomsorgen. S måste gå i opposition mot samhällsproblemen.
Shekarabi drar en anekdot från valrörelsen 2002 då han följde moderatledaren Bo Lundgrens kampanj. Lundgren fick mest applåder på sina möten då han kritiserade Socialdemokraterna. I det valet gick det dåligt för Moderaterna, kanske till följd av en fixering vid motståndaren S.
Anna Johansson framhåller att S måste tala om sin vision för samhället och inte förirra sig i att tala om väljargrupper. Samma sak gäller politiken. Det är de stora sambanden, som att en trygg offentlig välfärd kräver en finansiering i form av ett högt skatteuttag, som S ska inrikta sig på. Partiet ska undvika att hamna i detaljer om skatter. Dessutom vill de som inte vill ha en omfattande offentlig välfärd gärna separera frågan om skatterna för att lättare bilda opinion för sänkta skatter.
Partisekreteraren Ibrahim Baylan talar därnäst. Han talar om partiets organisation. Partiets kommunikation var inrättad utifrån regeringsinnehavet, med tre ben.
Regeringskansliet med statsråden och 200 politiska tjänstemän var ett kraftfullt ben för S då partiet regerade. Avbräcket märktes. Men ändå fortsatte indelningen med de två andra benen: partihögkvarteret Sveavägen 68 och riksdagsgruppens kansli. Traditionellt har det förra varit starkare än det senare. Nu, efter att S tvingats dra ned, har det drabbat "68:an". Riksdagsgruppen och dess kansli har svällt tack vare ökade anslag på senare år till medarbetare åt riksdagsledamöter.
Denna organisation gör att partiets kommunikation blir lidande. Det märktes innan valet när de tre rödgröna partierna skulle samarbeta om utspel. En del av organisationen kunde gå ut och förbereda inför ett utspel med bokning av lokaler för möten regionalt. Men det kunde frysa inne eftersom ett av partierna kunde tvärvägra i sista stund, vanligen Vänsterpartiet
Glädjande är att S-medlemstalet ökat med tio tusen på drygt ett år till nu 110 000. Baylan berättar dock inte att S efter valet 1991, då det också gick dåligt, hade 260 000 medlemmar.
"Ibbe" Baylan rekapitulerar även valrörelsen där de rödgröna 30 april ledde med nio procentenheter över alliansen, men sex veckor senare låg under med fem procentenheter. Det hämtades aldrig in.
Personfrågorna och vem som är exempelvis statsministerkandidat spelar större roll än förr, är Baylans slutsats.
S ska snart ha sin nya organisation, anpassad för opposition, på plats.
Efter partisekreteraren är det partiledarkandidaternas kavalkad. Först ut är Sven-Erik Österberg. Han säger som Baylan att hösten varit ett sorgearbete efter valförlusten och "Monas avgång". Att S hamnat i en eländesbeskrivning är dock inte bra. Andra partier, som C och KD, har ju också dåliga valresultat.
Österberg upprepar den välkända siffran att bara 22 procent av de som jobbar röstade på S. Men S minskade också bland sjuka och arbetslösa i valet.
Österberg vänder sig mot de som utmålar det rödgröna samarbetet som negativt. Han påminner om att det var nära att MP efter valet 2002 bildade regering med borgerliga partier. Med samverkan med MP knöts partiet till S.
Vad S-kongressen kan göra är att ge den nya partiledaren ett ordentligt mandat, avslutar Österberg. Det låter partiledarfixerat för att vara i ett folkrörelseparti. På fråga om han vill bli partiledare svarar Österberg svävande.
Nästa ledarkandidat är Leif Pagrotsky. Han säger att han svarar på om han är beredd att bli S-ledare om frågan dyker upp (från valberedningen). Inget partidistrikt har dock nominerat honom. "Paggan" Pagrotsky pratar om partikulturer i andra länder och hur de förbättrats, exempelvis brittiska Labour och grekiska Pasok. En del ekonomisk diskussion blir det också. Pagrotsky har ju arbetat mycket med ekonomi. Han var departementstjänsteman i 25-årsåldern när Gösta Bohman (M) var ekonomiminister. Han tycker att då, efter att S förlorade valet 1976, var det en intressant ekonomisk debatt.
"Paggan" avslutar med att såga Borgs ekonomiska politik. Ekonomin är ju på samma bnp-nivå nu som för tre år sedan. Arbetskraften har växt, men ändå måste riksbanken höja ränta för att kyla av en överhettning. Det visar att produktiviteten inte har förbättrats. Borgare i press och politik går i taket om man påtalar att ekonomin fungerar dåligt i finansminister Borgs Sverige.
De tre rödgröna partierna ökar stödet, från 42,4 procent till 43,3. Borgarnas försprång minskar, från 7,7 procentenheter till 6,0. Mest ökar S stödet, med 2,4 procentenheter till 30,2 procent, trots krisstämpeln. Det verkar dock gå ut över Miljöpartiet.
Det rödgröna blockets valvinnare, MP, minskar nämligen med statistiskt säkerställda 2,6 procent till 7,7. Partiet är trots det över sitt valresultat, partiets bästa någonsin i riksdagsval.
De borgerliga regeringspartierna har inte majoritet i riksdagen. Och trots krisen för S och att det ledarotydliga MP minskar i stöd lyckas de inte bättra på sin ställning så att majoritet fås bland väljarna. Det borde göra borgarna ödmjuka. Men så verkar inte ske.
När en regering, som Reinfeldts, saknar majoritet i riksdagen borde den anstränga sig för att få det i olika sakfrågor. Att så inte sker är underligt.
Hade Reinfeldt agerat i linje med de statsmannaambitioner han sägs ha skulle han i större grad bjuda in MP och S till förhandlingar. Att sedan inte enighet kan nås i alla frågor är en annan sak. Men om regeringen, som inte fick stöd av en majoritet av väljarna i valet, vinnlade sig om att kompromissa mer skulle det stärka borgarna som samarbetsinriktade i mitten.
När borgarna varit i opposition under S-regeringsinnehav var de missnöjda med att S ofta bedrev blockpolitik och vann omröstningar tack vare Vänsterpartiets stöd. Nu har borgarna chans att luckra upp blockpolitiken, från en styrkeposition. De är ju dels i regeringsställning, dels är S försvagat samt MP är i ett ledarskifte som kan ge öppningar åt alliansregeringen.
Tilläggas kan att borgerligheten är svag under ytan. Deras framgång bärs i hög grad upp av två personer: Reinfeldt och Borg. Borgarna borde därför samarbeta mer i den mitt som Reinfeldts och Borgs nya moderater säger att de är i. Är de i mitten borde de kunna göra upp med S och MP i fler frågor. Eller förlitar alliansregeringen sig hellre på Sverigedemokraterna och ger partiet, som 94 procent inte stöder, en vågmästarställning?
Hon insåg att djuren behövde hjälp, om de skulle överleva vintern.
Hon började nu mata djuren och samtidigt studera dem och deras vanor, i första hand hjortarna. Hon berättar i boken ”The Hidden Life of Deer” om sina studier. Hon upptäcker att djuren är individer i olika familjer som hon namnger, Alfa, Beta och så vidare. De har en sträng hierarki. Hon ser ett ovanligt vackert djur som hon kallar ”prinsessan”. Det är ett djur med auktoritet, de andra börjar inte äta förrän hon är klar och medlemmar av en lägre stående familj vågar inte ens äta så länge hon finns på utfordringsplatsen. Hon behöver bara stirra på ett främmande djur som uppfattas som inkräktare, så ger detta djur sig av eller avvaktar.
Alltnog, Marshall Thomas matar djuren med dels ekollon, dels majs. Hoppsan, säger nu den kritiske djurkännaren. Att mata djur i det vilda är väl mot naturen? Överlever djuren inte så är det inget att göra åt den saken. Hjälper man dem med mat kommer de att bli för många i förhållande till den mängd föda som kan uppbringas i området. Författaren säger som svar, att när man hör experter mena att naturen bör ha sin gång, då förstår man att de inte sett ett rådjur döende av svält. Djuren behövde hennes majs för att bygga upp det fettlager som skulle göra det möjligt för dem att inte hungra och frysa ihjäl. Denna vinter var värre än vanligt, påpekar hon.
Författaren visar hur skickliga de här djuren är, i sin kamp för överlevnad. En del av deras färdigheter är givetvis medfödda, andra är överförda från de äldre, och det är därför som det är så tanklöst och okänsligt att skjuta ett äldre djur. När de går i flock, ser de till att de yngre går först, av just den anledningen att det äldre manliga djurets erfarenhet är så väsentlig, ja avgörande för liv eller död.
Det gäller att kunna gömma sig för jägaren och för andra djur, borra ned sig bland löv och kvistar, att minska andningsfrekvensen. Och förflytta sig ska man göra på natten och undvika öppna slätter. Man ska gå med andra djur och inte ensam och undvika att jägaren ser ens spår i snön. Hur? Jo djuren går tillbaka i sina egna spår och därtill i cirklar. De vet till och med när jaktsäsongen börjar och när den slutar. I första hand handlar boken om hjortar, men författaren har också tumme med andra djur, till exempel björnen – som i följande märkliga historia.
En dag när hon står i köket hör hon ett ljud från vägen, en smäll. Det är en björn som blivit påkörd av en lastbil. Björnen lyckas lufsa iväg till ett busksnår. Så dyker det upp en polisbil med två män. En av dem lossar sitt pistolhölster, björnen ska skjutas, den är skadad och kan vara farlig. Marshall Thomas ber dem att inte skjuta djuret. Polisen säger till henne att ge sig av hem. ”Jag ä r hemma”, påpekar hon.” Det är inte er björn”, säger en av poliserna, ”nej men det är min mark”, svarar hon ”och ni behöver en search warrant, ett tillstånd, för att beträda den”. De två poliserna finner för gott att ge sig av. Det har också björnen lyckats göra. Marshall Thomas letar men finner honom inte. Däremot ser hon honom tre år senare, linkande med ett skadat högerben genom skogen.
Men det är nog litet av taktik från hennes sida; det gör det lättare att framstå som handlingskraftig.
Kritiken från oppositionen och från pressen är stark. Men faktum är att det är hon som har initiativet - hon lyckas faktiskt ange takten för både en opposition som ger ett gnälligt intryck och en borgerlig press som stryker all slags populism medhårs. Igår presenterades således ett åtgärdsprogram för att få fason på underskotten. Det goda med det är att landstingsledningen verkligen anstränger sig att snabbt få rätsida på problemen. Hade man varit långsammare hade oppositionen givetvis klagat på det, men nu klagar de på snabbheten istället.
Det negativa i förslagen är förstås att de utan tvekan kommer att göra sjukvård dyrare för gemene man (patientavgifter ska höjas), samtidigt som minskningen av personalkostnader tyvärr kommer att göra det tuffare för dem som jobbar i verksamheten och det även om inga fast anställda måste gå. När landstingsdirektören därför hoppas att åtgärderna inte ska drabba någon så är det inte bara naivt sagt - det är nästan förolämpande. Ingen ska inbilla oss att de här åtstramningarna gör livet lättare vare sig för anställda eller patienter.
I Ludvika lär nog ilskan blomma ut. Där skärs det i sjukhusverksamheten. Men jag har skrivit det förut och skriver det igen, att på sikt är det ohållbart - och heller inte medicinskt motiverat - att det finns så många sjukhus i Dalarna.
Hur realistiskt åtgärdspaketet är vet ingen. Jag tycker ändå att Inga-Lill Persson ska ha en eloge för att hon sannerligen inte står handfallen inför problemen.
En sak övergår dock mitt förstånd: varför är tanken på en mindre skattehöjning så tabubelagd? Jag har inte tillgång till något exakt underlag i skrivande stund, men man kan nog säga att en skattehöjning på 50 öre borde ge runt ett par hundra miljoner i ökade skatteintäkter till landstinget. Och här finns ju egentligen utrymme för kompromisser: Låt också en mindre skattehöjning på åtminstone några tioöringar ingå i det här krispaketet! Det skulle minska paniken.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 | 24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|